Nu är det emellertid så att jag har några tjänster på gång som inte har med automatisk annonsering att göra. Turligt nog har jag upptäckt att det där med att fakturera inte behöver vara en så stor pina som jag väntat mig. Det finns utmärkta tjänster online för pappersfri fakturering, vilka går väl ihop med min livsfilosofi att allt ska kunna göras på internet, och med så lite miljöförstöring som möjligt.

En viss chans finns det att jag bara kommer att behöva skicka en enda faktura per månad (kanske inte ens så ofta!), varför jag är extra glad över att ha upptäckt att vissa tjänster tar hänsyn till att det faktiskt finns företagare med väldigt små verksamheter. Faktureringsprogrammet Fakturabox är ett sådant. Tar jag mig an ett par uppdrag bara så klarar jag mig med deras “demotjänst” som inte kostar mig ett öre, och om jag senare tar mig an fler skribentjobb så kan jag uppgradera en tjänst som jag (vid det laget) känner till och förstår. Och så, igen, det där med miljövänligheten. När man bor i ett land som England så suktar man efter all miljövänlighet man kan hitta!

Sedan kommer förstås hela processen med att bokföra faktureringar, men den borde jag kunna lista ut vid det här laget. Jag har ändå snart ett år bakom mig som egenföretagare …

För er som är sugna på att starta eget efter gymnasiet – det behöver inte vara en stor grej. Utöver fakturatjänsten behöver du inte så mycket mer än ett företagskonto, ett bokföringsprogram, och en gnutta viljestyrka.

Jag var en 18-årig och synnerligen naiv gymnasist på den tiden. Tävlingens finalister var, givetvis, alla i 30-årsåldern och de flesta med fina meriter såsom mastersdiplom på CV:et. Men det har ju sällan skadat med lite självförtroende? I vilket fall har jag länge velat göra mig vän med alla dessa musikprogram som både kan göra livet underbart och väldigt kort (frustrationen som kommer av att partituret inte skrivs ut som det ska skapar ett fascinerande starkt självmordsbehov – särskilt när man använder en bläckskrivare).

Som evig skribent på musiksidor har jag börjat satsa på att åtgärda problemet genom att – just det – starta ännu en hemsida. Och den går med just det passande namnet Musikprogram. Tyvärr blev det inte “.se” den här gången. Någon jubelidiot äger den domänen utan att ha gjort något vettigt av den (fy!). Istället är det Musikprogram.com som gäller, vilket ju är skapligt det också.

Det positiva med att läsa musik och skriva mycket om musik är att man skaffar sig många musikkontakter, däribland många duktiga kompositörer. Jag ämnar kontakta några av dessa för att få tillgång till ljudfiler och diverse att använda i mina artiklar.

Wow jag är faktiskt uppe i sex musiksidor! Och det blir bara roligare och roligare. Nu skulle jag bara vilja få mer tid till att skapa musik igen. Har för närvarande planer på att införskaffa Sample Libraries (läs mer på Musikprogram.com) för att få bättre ljudresultat. Även det ligger dock i framtiden.

Jag har börjat försöka blogga lite om musik. Jag har dessutom försökt göra själva blogginläggen lite “musikaliskt improvisatoriska”. Jag ställer inga krav på att vara särskilt strukturerad, skriva efter en viss formel, vara onödigt djup eller rolig. Det är en väldig frihet. Bloggen kommer heller aldrig att vara något vinstprojekt och behovet av läsare finns inte på samma sätt som många andra sidor. Så kanske finner ni den inte ett dugg intressant – min nya musikblogg Musikalisk.se. Men jag uppdaterar också en hel del om mina musikprojekt – såsom det om världsmusik. Sedan är behovet att skriva större än det att få läsare. I fallet “Musikalisk” i alla fall.

Varför förtjänar nu en internetsida denna uppmärksamhet från mig, som ändå snart har haft körkort i två år? Jag har upptäckt att många kommer till Gymnasiebloggen för att de är ute efter information om hur man klarar uppkörning och teoriprov och allt vad det är. Troligtvis för att jag bloggade så mycket om det när jag fortfarande var inne i den svåra ångestperioden som körskolor och körkortsböcker för med sig. Som medlem på Körkort.se får du tillgång till tusentals frågor och statistik över din utveckling. I flera månader hade jag själv bara en mördande tråkig körkortsbok och ingen som helst koll på min utveckling (förutom att den mestadels gick bakåt).

Om lite drygt tre månader är det exakt två år sedan en av de lyckligaste dagarna i mitt liv – den 9 juni 2010 – min körkortsdag. Det är min förhoppning att andras vägar till körkortet inte ska bli lika brokiga som min, och att fler faktiskt drar nytta av de utmärkta onlinetjänster som faktiskt existerar.

Återkommer i framtiden med fler tips till gymnasisten! Jag må inte vara gymnasist längre, men nog minns jag hur jag till slut, efter många missöden och mycket turbulens, överlevde de tre åren.

Jag har som tidigare nämnt planer på att lämna landet och flytta till Brighton i England. Det innebär en ny resa, nya upptåg, och nya samtidsskildringar, om man lyckas starta en blogg. Jag har dragit igång ett projekt faktiskt – som ska vara delvis blogg, delvis lite “tipssajt-aktig”. Ungefär som här alltså. JagKanInte.se kommer dock att fokusera på problemet – besväret – den lilla okunnigheten. Det är en sida för alla oss som inte kan, och en sida för alla de som tror sig kunna något.

Tanken med den lysande idén “Jag kan inte” är att få dela med sig av sina okunnigheter, och olika tricks för att ta sig runt okunnigheterna (och i enstaka fall – olika tricks för att faktiskt bli kunnig). Man ska kunna komma in på “Jag kan inte” som smutsig och okunnig och komma ut som renad och kunn …eh … bättre till mods!

Jag har inte bloggat ordentligt på över ett år och det sätter sig på psyket. Vad ska man göra av alla snedsteg och bedrövligheter i vardagen om man inte får skriva av sig dem?! Besök därför en sida som har fokus på kan inte, och inte på “kan”. Okunnigheterna berikar ens liv – det vill jag lova!

Här om dagen noterade jag en okunnighet hos mig själv – jag kan inte kolla ordentligt på en tidsangivelse. Följaktligen tog jag ett måndagmorgonståg till Knivsta en timme för tidigt, och fick sitta på en kall parkbänk i en evighet och ådrog mig som en följd åtminstone någon sorts urinvägsinfektion.

Jag kan heller inte dansa särskilt bra. Inte särskilt bra alls. Kan du inte heller det?

Jag hade under tiden tänkt försöka få in lite extrapengar på mina webbsideprojekt, som vanligtvis handlar om musik på ett eller annat sätt. Det senaste i raden handlar om världsmusik, och sedan tidigare har jag skrivit om musikinstrument och komposition. Planen är att skriva om ca allting som jag också ska plugga. Bra kombo, eller? Vad kan väl vara mer givande än att skriva artiklar om kinesisk musik?

I dagarna planerar jag starta en ny blogg – en blogg med något sorts tema, precis som den här. Vi får se hur det blir. Jag håller er uppdaterade!

Vad händer efter gymnasiet? Svaret är att det finns inga regler, och i dagens samhälle heller inga tendenser. Jag själv ska flytta i Brighton i England och läsa musik, och då trodde man ju att man var lite speciell, men icke då! Jag har inte mindre än tre vänner som ska göra någon sorts jorden runt-resa på olika sätt – åka till Australien och prata med krokodiler (jag är livrädd för krokodiler och de flesta andra djur), och så vidare till Japanesien och gamelan-Indonesien och Balinesien. Andra ska åka och au-paira (numera ett verb också inom svenskan) i Paris, och många ska plugga både här och där

Andra är driftiga och skapar webbutiker.

Samtidigt som jag själv inte pysslar med något annat än faktasidor ser jag vän efter vän börja utnyttja The World Wide Web för handel. Man kan köpa så gott som allt på webben nu för tiden och det finns otaliga butiker som säljer så gott som samma varor. Det är därför jag blir så glad när jag ser att det är en vän i Ockelbo som har startat Webpresent.se. Om man ska sälja presentartiklar online, något som många gör, måste man kunna utmärka sig på ett eller annat sätt. I mina ögon utmärker sig “Webpresent” på två sätt.

Först och främst: designen, stilen, typsnittet, texterna, allt på sidan ger en sådan där “hemma hos”-känsla som gör att det känns mindre kommersiellt och mer personligt – en presentbutik med hemmahörighet i Ockelbo som utstrålar någon sorts kärlek. Varje produktsida har till och med en lång tillhörande text som berättar om produkten och dess bakgrund.

För det andra: nischen. “Webpresent” utmärker sig både för att sälja fair trade-produkter och miljövänliga produkter. Och även om det skulle förta lite av nischen så är det egentligen sådant jag vill se i många fler webbutiker. Eller vad säger man om en kylväska i återvunnet material? Produkter av återvunnet material är både snygga, betydelsebärande och symbolladdade ting. Det gör mig ofta ont att se hur många i Sverige, “bäst i världen på miljö”, som faktiskt fortfarande inte återvinner. Många gömmer sig nog bakom just den där “skölden” – “vi är ändå bäst i världen, det gör ingenting om lilla jag slänger allt i brännbart”. Och ska sanningen fram så blir man mer mörkrädd i de flesta andra länder (det är en mardröm att t.ex. äta frukost på ett amerikanskt hotell där man ofta tilldelas arton plastbehållare som sedan ska i samma sop som servetter, matrester och aluminiumburkar!), men det borde inte innebära några ursäkter för oss.

När jag själv flyttar utomlands i höst ska jag återvinna absolut allting, om så närmaste återvinningsstation är två mil bort!

I övrigt har jag i dagarna gjort mitt bästa för att närma mig det där med vuxenhet och registrerat ett företag som enligt bekräftelsen jag just fick ska syssla med datorprogrammering. Jag har aldrig programmerat i hela mitt liv så jag hoppas det innefattar webbutveckling också. Därutöver har jag erhållit ett sådant där tjusigt F-skattebevis, så nu tänkte jag ta itu med att ta reda på vad F-skatt är för något …

Gymnasiebloggen kommer att finnas kvar även i framtiden. Kanske blir det något spontant inlägg från oss post-gymnasister, kanske blir det fler permanenta sidor, och kanske vill någon annan gymnasist ta över. Vem vet?

Det är tänkt att quizzen ska tjäna som lite roligare alternativ till de tusentals sidor lärobokmaterial som en IB-elev måste gå igenom inför de mastiga slutproven i maj. Totalt finns det 26 quiz fördelade i fem olika ämnen – Economics, English, Music, Physics och Swedish.

Här är quizzen! (Länk finns även i sidomenyn)

Två saker stavas “aktuellt och hett” just nu. Det första handlar förstås om gymnasievalet, det andra handlar om kultur.

Uppsala domkyrkas gosskör sätter upp sin succékonsert “Goder afton, mitt herrskap” som vanligt. I år handlar det om att vara på plats i Uppsala konsert & kongress den 13 december kl 19.00! Ett litet smakprov:

Köp biljetterna här!

Gamla tanter som frågar “har du en tia?” är ett tredje.

För ett par månader sedan fann jag mig själv utanför Luthagens Livs i Uppsala. Jag var på väg in i butiken för att köpa lunch, vill jag minnas. I vilket fall blev jag besvärad av en kutryggig gammal tant med gråsprängda ögon och en vildvuxen näshårsskog. Hon grinade upp mot mig och visade alla tre tänderna, samtidigt som hon förvred sitt spilloljetorkade anlete i en hård knop. Hon gnisslade ut en fråga till mig, och skvätte ut lite dregel i skägget på kuppen. Den löd: “Har du en tia?”

"Vad är jag då? En femma kanske?"

Jag var otroligt snabb i mitt svar: “Nej, tyvärr har jag inte det”. Jag fortsatte in i butiken och gick med bestämda steg mot frysdiskarna. Utanför citronrånen stannade jag till.

Jo … jag har visst en tia. Jag har två till och med. Två tior är inte så mycket, särskilt inte en. Vad kan man köpa för den? Ett mjölkpaket? Det kanske var just det damen behövde … ett mjölkpaket till sitt brödbak.  Det var ju inte direkt någon mosig A-lagare jag just tryckte ner. En ynka tia, din snåljåp! Vad trodde du? Att hon skulle köpa sprit för din tia? Idiot!

Jag vände mig om för att gå tillbaka och säga att jag visst hade en tia. Min misstänksamhet mot denna gamla oskyldiga dam kändes med ens helt oberättigad. Då fick jag syn på henne genom fönstret. Hon rökte en cigarett. Sotet reste sig mot skyn. Jag vände på klacken och gick lite halvbestämt tillbaka mot frysdiskarna.

Hon hade bara köpt fler cigaretter för pengarna … det är inte bra för henne. Hon köpte dem säkert för sina sista pengar så att hon nu inte har råd med … mjölk till brödbaket. Vad grym jag är! Hon kanske är nybliven änka och behöver cigaretterna som terapi. Men varför ska jag egentligen ge henne pengar? Hon kunde väl ha sagt vad hon behövde dem till? Fast jag gav henne ju inte ens chansen …

Det är svårt, mina vänner, att veta när man bör vara misstänksam och när det är rätt att tro gott om sina medmänniskor. För ett par veckor sedan gjorde jag mitt första köp på Blocket. Jag har nyligen börjat samla på Disneyklassiker på DVD. Härliga filmer, som Snövit, Lejonkungen och Ringaren i Notre-Dame, varuti klingar så vackert musiken. O ja, jag är en stor fan av Disneys filmmusik. Dessvärre är det så att många filmer inte finns att köpa i affärerna längre, utan man får lov att leta efter privatsäljare och se om man kan göra fynd.

Jag fann en ytterst trevlig annons där Tarzan, för länge sedan utgången i butikerna, var till salu för ynka 79 kr. Jag skickade genast iväg ett mail till en Herr R. Jansson i Gävle och frågade om han hade den kvar. Jag fick ett snabbt svar där han förklarade att så var fallet och han gav mig instruktioner om var jag skulle sätta in pengarna. Detta gjorde jag med stor entusiasm och han skrev att han skulle skicka filmen imorgon.

Kom till pappa!

Dagarna efter började jag fundera om jag kanske var lite onödigt snabb. Jag vet ju inte alls vem R. Jansson är! Dessutom erbjöd annonsbilden inget bevis på att han över huvud taget hade någon Tarzan! När det gått en vecka gick jag så långt så att jag skickade honom ett mail och ljög om att filmen var till min lillasyster som snart hade födelsedag och som fullkomligt älskade Disney och det vore bra om den kunde dyka upp snart. Min tanke var förstås att, om han var en bedragare, skulle han känna sig lite ledsen och skicka filmen i alla fall, om han nu ens ägde den (denna handling kändes mycket smartare när jag skickade mailet).

Oavsett vad var han återigen mycket tillmötesgående och svarade att filmen visserligen borde ha kommit, men vi kunde ju vänta ett par dagar till. Om den inte dök upp skulle jag kontakta honom igen och vi skulle försöka lösa det på något sätt. När filmen sedan efter två dagar fortfarande inte hade dykt upp upptäckte jag att annonsen var uppdaterad, men Tarzan var fortfarande till salu! Jag började samtidigt läsa på Blocket om hur viktigt det är att alltid använda Internetgirot för att undvika bedrägerier. Jag insåg samtidigt att vilken internetskurk som helst troligtvis skulle spela lika välvillig och medgörlig för att sedan skylla på postleveransen. På det sättet skulle ingen någonsin anmäla hans annons och han skulle kunna fortsätta i evig tid. Naturligtvis! Och posten i Sverige brukar alltid vara pålitlig, nej det är något skumt med det här!

Med ens var jag så starkt övertygad om att jag blivit lurad att jag skickade ett nytt mail där jag skrev att jag förstod allt! Samtidigt skrev spydigt och försmädligt att han väl i alla fall kunde göra något fint med pengarna, som att bli fadder eller något. Efter ett par timmar fick jag ett argt svar. Han hade visst skickat filmen, helt enkelt missat att skriva att Tarzan var såld, och tyckte att det var lika konstigt som jag att ingen DVD kommit fram. Han erbjöd sig att betala tillbaka pengarna eller skicka en annan film från annonsen eftersom något uppenbarligen gått snett.

Så var det med det. Han har nu skickat ytterligare en film, och jag har fått skämmas över min okänsliga anklagelse. För att stå ut med skammen erbjöd jag mig att i alla fall betala så mycket så att vi skulle förlora lika mycket för postens misstag, men det ville han inte gå med på.

Men det är väl så, att alla inte är lika gedigna och ärliga som Herr R. Jansson i Gävle. Varje dag drar vissa människor nytta av andras godtrogenhet. En av mina kusiner blev exempelvis av med flera tusen då han förhandsbetalade en del av hyran för en lägenhet han sedan aldrig fick hyra. Den skyldige bara höll sig undan, inte mycket att göra.

Men någon gräns måste det finnas! Nästa mustaschprydda gamla dam som vill ha pengar från mig ska jag inte vara det minsta misstänksam mot! Jag ska ge henne det lilla hon vill ha, och sedan muntert promenera vidare och tänka på de läckra vetebullar jag just bidragit till.

/O