Jag har som tidigare nämnt planer på att lämna landet och flytta till Brighton i England. Det innebär en ny resa, nya upptåg, och nya samtidsskildringar, om man lyckas starta en blogg. Jag har dragit igång ett projekt faktiskt – som ska vara delvis blogg, delvis lite “tipssajt-aktig”. Ungefär som här alltså. JagKanInte.se kommer dock att fokusera på problemet – besväret – den lilla okunnigheten. Det är en sida för alla oss som inte kan, och en sida för alla de som tror sig kunna något.

Tanken med den lysande idén “Jag kan inte” är att få dela med sig av sina okunnigheter, och olika tricks för att ta sig runt okunnigheterna (och i enstaka fall – olika tricks för att faktiskt bli kunnig). Man ska kunna komma in på “Jag kan inte” som smutsig och okunnig och komma ut som renad och kunn …eh … bättre till mods!

Jag har inte bloggat ordentligt på över ett år och det sätter sig på psyket. Vad ska man göra av alla snedsteg och bedrövligheter i vardagen om man inte får skriva av sig dem?! Besök därför en sida som har fokus på kan inte, och inte på “kan”. Okunnigheterna berikar ens liv – det vill jag lova!

Här om dagen noterade jag en okunnighet hos mig själv – jag kan inte kolla ordentligt på en tidsangivelse. Följaktligen tog jag ett måndagmorgonståg till Knivsta en timme för tidigt, och fick sitta på en kall parkbänk i en evighet och ådrog mig som en följd åtminstone någon sorts urinvägsinfektion.

Jag kan heller inte dansa särskilt bra. Inte särskilt bra alls. Kan du inte heller det?

Jag hade under tiden tänkt försöka få in lite extrapengar på mina webbsideprojekt, som vanligtvis handlar om musik på ett eller annat sätt. Det senaste i raden handlar om världsmusik, och sedan tidigare har jag skrivit om musikinstrument och komposition. Planen är att skriva om ca allting som jag också ska plugga. Bra kombo, eller? Vad kan väl vara mer givande än att skriva artiklar om kinesisk musik?

I dagarna planerar jag starta en ny blogg – en blogg med något sorts tema, precis som den här. Vi får se hur det blir. Jag håller er uppdaterade!

Vad händer efter gymnasiet? Svaret är att det finns inga regler, och i dagens samhälle heller inga tendenser. Jag själv ska flytta i Brighton i England och läsa musik, och då trodde man ju att man var lite speciell, men icke då! Jag har inte mindre än tre vänner som ska göra någon sorts jorden runt-resa på olika sätt – åka till Australien och prata med krokodiler (jag är livrädd för krokodiler och de flesta andra djur), och så vidare till Japanesien och gamelan-Indonesien och Balinesien. Andra ska åka och au-paira (numera ett verb också inom svenskan) i Paris, och många ska plugga både här och där

Andra är driftiga och skapar webbutiker.

Samtidigt som jag själv inte pysslar med något annat än faktasidor ser jag vän efter vän börja utnyttja The World Wide Web för handel. Man kan köpa så gott som allt på webben nu för tiden och det finns otaliga butiker som säljer så gott som samma varor. Det är därför jag blir så glad när jag ser att det är en vän i Ockelbo som har startat Webpresent.se. Om man ska sälja presentartiklar online, något som många gör, måste man kunna utmärka sig på ett eller annat sätt. I mina ögon utmärker sig “Webpresent” på två sätt.

Först och främst: designen, stilen, typsnittet, texterna, allt på sidan ger en sådan där “hemma hos”-känsla som gör att det känns mindre kommersiellt och mer personligt – en presentbutik med hemmahörighet i Ockelbo som utstrålar någon sorts kärlek. Varje produktsida har till och med en lång tillhörande text som berättar om produkten och dess bakgrund.

För det andra: nischen. “Webpresent” utmärker sig både för att sälja fair trade-produkter och miljövänliga produkter. Och även om det skulle förta lite av nischen så är det egentligen sådant jag vill se i många fler webbutiker. Eller vad säger man om en kylväska i återvunnet material? Produkter av återvunnet material är både snygga, betydelsebärande och symbolladdade ting. Det gör mig ofta ont att se hur många i Sverige, “bäst i världen på miljö”, som faktiskt fortfarande inte återvinner. Många gömmer sig nog bakom just den där “skölden” – “vi är ändå bäst i världen, det gör ingenting om lilla jag slänger allt i brännbart”. Och ska sanningen fram så blir man mer mörkrädd i de flesta andra länder (det är en mardröm att t.ex. äta frukost på ett amerikanskt hotell där man ofta tilldelas arton plastbehållare som sedan ska i samma sop som servetter, matrester och aluminiumburkar!), men det borde inte innebära några ursäkter för oss.

När jag själv flyttar utomlands i höst ska jag återvinna absolut allting, om så närmaste återvinningsstation är två mil bort!

I övrigt har jag i dagarna gjort mitt bästa för att närma mig det där med vuxenhet och registrerat ett företag som enligt bekräftelsen jag just fick ska syssla med datorprogrammering. Jag har aldrig programmerat i hela mitt liv så jag hoppas det innefattar webbutveckling också. Därutöver har jag erhållit ett sådant där tjusigt F-skattebevis, så nu tänkte jag ta itu med att ta reda på vad F-skatt är för något …

Gymnasiebloggen kommer att finnas kvar även i framtiden. Kanske blir det något spontant inlägg från oss post-gymnasister, kanske blir det fler permanenta sidor, och kanske vill någon annan gymnasist ta över. Vem vet?

Det är tänkt att quizzen ska tjäna som lite roligare alternativ till de tusentals sidor lärobokmaterial som en IB-elev måste gå igenom inför de mastiga slutproven i maj. Totalt finns det 26 quiz fördelade i fem olika ämnen – Economics, English, Music, Physics och Swedish.

Här är quizzen! (Länk finns även i sidomenyn)

Två saker stavas “aktuellt och hett” just nu. Det första handlar förstås om gymnasievalet, det andra handlar om kultur.

Uppsala domkyrkas gosskör sätter upp sin succékonsert “Goder afton, mitt herrskap” som vanligt. I år handlar det om att vara på plats i Uppsala konsert & kongress den 13 december kl 19.00! Ett litet smakprov:

Köp biljetterna här!

Gamla tanter som frågar “har du en tia?” är ett tredje.

För ett par månader sedan fann jag mig själv utanför Luthagens Livs i Uppsala. Jag var på väg in i butiken för att köpa lunch, vill jag minnas. I vilket fall blev jag besvärad av en kutryggig gammal tant med gråsprängda ögon och en vildvuxen näshårsskog. Hon grinade upp mot mig och visade alla tre tänderna, samtidigt som hon förvred sitt spilloljetorkade anlete i en hård knop. Hon gnisslade ut en fråga till mig, och skvätte ut lite dregel i skägget på kuppen. Den löd: “Har du en tia?”

"Vad är jag då? En femma kanske?"

Jag var otroligt snabb i mitt svar: “Nej, tyvärr har jag inte det”. Jag fortsatte in i butiken och gick med bestämda steg mot frysdiskarna. Utanför citronrånen stannade jag till.

Jo … jag har visst en tia. Jag har två till och med. Två tior är inte så mycket, särskilt inte en. Vad kan man köpa för den? Ett mjölkpaket? Det kanske var just det damen behövde … ett mjölkpaket till sitt brödbak.  Det var ju inte direkt någon mosig A-lagare jag just tryckte ner. En ynka tia, din snåljåp! Vad trodde du? Att hon skulle köpa sprit för din tia? Idiot!

Jag vände mig om för att gå tillbaka och säga att jag visst hade en tia. Min misstänksamhet mot denna gamla oskyldiga dam kändes med ens helt oberättigad. Då fick jag syn på henne genom fönstret. Hon rökte en cigarett. Sotet reste sig mot skyn. Jag vände på klacken och gick lite halvbestämt tillbaka mot frysdiskarna.

Hon hade bara köpt fler cigaretter för pengarna … det är inte bra för henne. Hon köpte dem säkert för sina sista pengar så att hon nu inte har råd med … mjölk till brödbaket. Vad grym jag är! Hon kanske är nybliven änka och behöver cigaretterna som terapi. Men varför ska jag egentligen ge henne pengar? Hon kunde väl ha sagt vad hon behövde dem till? Fast jag gav henne ju inte ens chansen …

Det är svårt, mina vänner, att veta när man bör vara misstänksam och när det är rätt att tro gott om sina medmänniskor. För ett par veckor sedan gjorde jag mitt första köp på Blocket. Jag har nyligen börjat samla på Disneyklassiker på DVD. Härliga filmer, som Snövit, Lejonkungen och Ringaren i Notre-Dame, varuti klingar så vackert musiken. O ja, jag är en stor fan av Disneys filmmusik. Dessvärre är det så att många filmer inte finns att köpa i affärerna längre, utan man får lov att leta efter privatsäljare och se om man kan göra fynd.

Jag fann en ytterst trevlig annons där Tarzan, för länge sedan utgången i butikerna, var till salu för ynka 79 kr. Jag skickade genast iväg ett mail till en Herr R. Jansson i Gävle och frågade om han hade den kvar. Jag fick ett snabbt svar där han förklarade att så var fallet och han gav mig instruktioner om var jag skulle sätta in pengarna. Detta gjorde jag med stor entusiasm och han skrev att han skulle skicka filmen imorgon.

Kom till pappa!

Dagarna efter började jag fundera om jag kanske var lite onödigt snabb. Jag vet ju inte alls vem R. Jansson är! Dessutom erbjöd annonsbilden inget bevis på att han över huvud taget hade någon Tarzan! När det gått en vecka gick jag så långt så att jag skickade honom ett mail och ljög om att filmen var till min lillasyster som snart hade födelsedag och som fullkomligt älskade Disney och det vore bra om den kunde dyka upp snart. Min tanke var förstås att, om han var en bedragare, skulle han känna sig lite ledsen och skicka filmen i alla fall, om han nu ens ägde den (denna handling kändes mycket smartare när jag skickade mailet).

Oavsett vad var han återigen mycket tillmötesgående och svarade att filmen visserligen borde ha kommit, men vi kunde ju vänta ett par dagar till. Om den inte dök upp skulle jag kontakta honom igen och vi skulle försöka lösa det på något sätt. När filmen sedan efter två dagar fortfarande inte hade dykt upp upptäckte jag att annonsen var uppdaterad, men Tarzan var fortfarande till salu! Jag började samtidigt läsa på Blocket om hur viktigt det är att alltid använda Internetgirot för att undvika bedrägerier. Jag insåg samtidigt att vilken internetskurk som helst troligtvis skulle spela lika välvillig och medgörlig för att sedan skylla på postleveransen. På det sättet skulle ingen någonsin anmäla hans annons och han skulle kunna fortsätta i evig tid. Naturligtvis! Och posten i Sverige brukar alltid vara pålitlig, nej det är något skumt med det här!

Med ens var jag så starkt övertygad om att jag blivit lurad att jag skickade ett nytt mail där jag skrev att jag förstod allt! Samtidigt skrev spydigt och försmädligt att han väl i alla fall kunde göra något fint med pengarna, som att bli fadder eller något. Efter ett par timmar fick jag ett argt svar. Han hade visst skickat filmen, helt enkelt missat att skriva att Tarzan var såld, och tyckte att det var lika konstigt som jag att ingen DVD kommit fram. Han erbjöd sig att betala tillbaka pengarna eller skicka en annan film från annonsen eftersom något uppenbarligen gått snett.

Så var det med det. Han har nu skickat ytterligare en film, och jag har fått skämmas över min okänsliga anklagelse. För att stå ut med skammen erbjöd jag mig att i alla fall betala så mycket så att vi skulle förlora lika mycket för postens misstag, men det ville han inte gå med på.

Men det är väl så, att alla inte är lika gedigna och ärliga som Herr R. Jansson i Gävle. Varje dag drar vissa människor nytta av andras godtrogenhet. En av mina kusiner blev exempelvis av med flera tusen då han förhandsbetalade en del av hyran för en lägenhet han sedan aldrig fick hyra. Den skyldige bara höll sig undan, inte mycket att göra.

Men någon gräns måste det finnas! Nästa mustaschprydda gamla dam som vill ha pengar från mig ska jag inte vara det minsta misstänksam mot! Jag ska ge henne det lilla hon vill ha, och sedan muntert promenera vidare och tänka på de läckra vetebullar jag just bidragit till.

/O

Nej men vänta, nu tar vi och stannar upp i några sekunder. Jag har ju faktiskt ett jobb. Jag har länge hållit på med annonsuppläggning på hemsidor av olika slag (notera ordval “annonsuppläggning”, inte “annonsering”, det är överkurs). Jag har två annonsbloggar, visserligen fula som stryk, men det har jag ju. Sedan har jag två välutvecklade ordentliga musiksidor, jojo, här förbättrar man minsann det svenska upplysningsnätet. Väver som värsta tarantellan! Jag är webbutvecklare – webmaster - jag når ut till tusentals med min information! Jojomen, vilken kille!

Och klockan 14.03 ska jag ...

Någon gång under våren gick just det upp för mig. Jag ska disciplinera mig! Jag ska göra webbutvecklargrejen till något annat än två timmars halvdant arbete någon kväll någon gång ibland. Och ett schema ska jag ha, javisst! Där ska det stå precis vad jag ska göra och när. Precis som vilken ICA-anställd gymnasist som helst ska jag ha ett sommarjobb. Från 9 till 17 ska jag arb…nej vänta, jag är ju min egen arbetsgivare och bestämmer själv när jag jobbar. Hm, man skulle kanske ha ett flexibelt schema. Just det, åtta timmar om dagen ska jag jobba – fem dagar i veckan, men det ska finnas utrymme för lite förmiddagssolande och långa kaffepauser, och VM-matcherna ska förstås inte missas!

Sådär for mina tankar omkring i slutet av maj, när jag kläckte denna geniala idé om total självdisciplin med lite undantag. Resultatet skulle givetvis bli fördubblade annonsintäkter inom högst fyra månader. Ja men vad skulle egentligen kunna gå fel? Det var ju bara att sätta ihop ett schema och ändra det lite allteftersom om något skoj kom emellan! Så ett schema fick det bli:

Flexibelt schema för 30 juni (vid dagens start):

(kursiva förklaringar stod inte i originalschemat)

10.10-11.10 – Producera 20 blogginlägg, Gratis spel

Paus för fika och solande

12.20-13.20 – Nya Komponera

13.30-14.30 – Nya Komponera

14.40-15.40 – Skriv strukturplan för filmscore.se

Paus för middag

17.00-18.00 – Musikinstrument – redigera bilder

18.10-19.10 – Musikinstrument – redigera bilder

19.20-20.20 – Extended essay – markera time instances i “Varg”

20.30-21.30 – Extended essay – markera time instances i “Schindler’s List”

———-

[Låt denna rad tjäna som gräns mellan visioner och verklighet]

———-
Flexibelt schema för 30 juni (vid dagens slut):

Paus för sovmorgon

11.10-12.10 – Producera 20 blogginlägg, Gratis spel

Paus för fika, en stund i solen, en stunds letande efter armbandsur, en stunds ylande till Jussi Björlings version av “Nessun Dorma”, en stunds undersökningar för att få kunskap om vilken punkt på knäskålen man bör sikta på för att ett försättande i dallring av en stämgaffel ska kännas så milt som möjligt, ledande till en stunds funderande över vad som krävs för att såser och i synnerhet Dolmio-såser ska få kallas “milda” (är det när man känner enbart små kvantiteter rasp-fnas på tungan eller får där inte vara några rasp-fnas alls?), följt av en stunds  filosoferande om en vattenkokares ensamma liv, och lite andra saker som man bara måste unna sig när man har ett flexibelt schema och det är sommarlov.

14.10-15.10 – Nya Komponera

15.20-15.43 + 16.14-16.51 – Nya Komponera (Här blev det en paus för att det var svettigt och varmt i friggeboden)

Paus för middag, en stunds förnöjt smuttande på tanken hur fint det är med ett flexibelt schema, en stunds förnöjt smuttande på middagskaffe, en stunds förnöjt smuttande på tanken att det kanske är dags att sätta igång igen, samt en stunds förnöjt smuttande att det är ju inte alls bråttom, jag har ju ett flexibelt schema!

18.55-19.55 – Skriv strukturplan för filmscore.se

Paus för tjugo minuters övervägande om huruvida en löprunda är opportun (tagande hänsyn till tidigare veckors rethosta), tjugo minuters ombyte, trettio minuters löprunda, tio minuters stretching, en kvarts dusch, samt tolv minuters farstu-pust med andligt abstrakta övertoner.

22.00-23.00 – Musikinstrument – redigera bilder

Paus för att det är jättetråkigt att redigera bilder.

Flexibelt schema - tio poäng!

23.45-0.00 + 0.30-1.15 – Musikinstrument – redigera bilder (Här blev det en paus. Anledning: se föregående)

Kaffepaus, kaffepaus! Smutt! Smutt! Har du ångest liksom jag, min kokare?

1.45-2.45 – Extended essay – markera time instances i “Varg”

Paus för innerligt ogillande av det flexibla schemafanet. Mer kaffe, mer kaffe. Stå emot, Tomas Oliver! Disciplinera dig!

3.25-3.46 + 4.00-4.20 + 4.36-4.55 – Extended essay – markera time instances i “Schindler’s List” (Här blev det pauser. Gryningsljus. Små daggdroppar kittlar mina tår. Vagt medveten om omgivningen. Mer kaffe? Nej eller möjligtvis? Imorgon mitt schema, ska jag allt helga din flexibilitet på ett mindre flexibelt sätt!

———-

Efter fem liknande dagar i sommarstugans friggebod var jag så utmattad så att jag bestämde mig för att jobba lite mindre och utan flexibelt schema under de kommande dagarna, vilka jag skulle spendera hemma i Uppsala. Ironiskt nog sjönk då disciplinen till en rekordlåg nivå och i min oförmåga att uträtta något vettigt kom jag gång på gång på mig själv med de allra sorgligaste av ensamhetssysselsättningar.

För er som inte har så bra koll så finns en topplista över det sorgligaste man kan göra:

1. Lägga patiens

2. Se på extramaterialet till DVD-filmerna

3. Lösa Rubriks kub

…Nej, vänner! Ta ett jobb på ICA, jobba åtta till fem för att du inte har något val, och kom hem och var ledig varje kväll. Kombinationen självdisciplin och flexibilitet tror vi inte på.

/O

Nej men jag vet väl en del, eller gör jag det? 

Det är egentligen inte så svårt att vara efterklok i förtid, ty man kan vara efterklok utan att låtsas om det. Efterklokhetens visdomar ligger alltid någonstans och gnager i tunntarmen, och det gäller alla oss som har öron och visa föräldrar eller andra förebilder. Redan innan jag tacklade läsåret 2009-10 – det sjukaste någonsin så här långt i mitt liv – visste jag följande:

1. Kroppen och själen mår inte bra av att man sover mindre än fem timmar per natt

2. Man hinner inte göra allt man vill under ett människoliv

3. Glömmer man visdom 1 och 2 kommer man förr eller senare att kollapsa

Egentligen är det väl inte saker man behöver lära sig genom att själv göra misstagen. Man är oftast tillräckligt klok för att lita på någon annans efterklokhet i samtliga nämnda fall. Någonstans innerst inne visste jag allt detta, och ändå arbetade jag aktivt på att glömma bort det. Under ett år har jag ständigt jobbat på min naivitet som ung gymnasiespoling, och försökt trotsa mitt undermedvetnas kunskap.

Allt skulle hinnas med! Tre körer, administrativa uppgifter, fyrfaldigt bloggande, tvåfaldigt övrigt webbutvecklande, övningsköra, gå på riskkurser, plugga teori, spendera kvalitetstid med damen, skriva pjäser, skriva musik, arrangera musik, resa utomlands sex gånger, vara ineffektiv och ta långa kafferaster, festa, och så vidare, har jag glömt något? Ja, just det förstås – IB – den rackarns gymnasieutbildningen skulle ju gå som smort också ja!

I januari valde jag att försöka ta mig samman lite grand och organisera mig lite. Delvis ironiskt resulterade detta i: 

2010 – T.O. LINDMANS INBILSKA OCH PRETENTIÖSA MÅLLISTA:

Bara titeln jag fick ihop där visar direkt på någon sorts efterklokhet i förtid, men lustigt nog lyckades jag ignorera allt sådant så fullständigt att jag nog glömde bort det helt. Jag började prioritera mina mål på ett galet sätt. Låtom oss ta en titt på hur det går för mig:

• Ta körkort (i vår)

Har otroligt nog klarats av, på skolårets sista skälvande onsdag!

• Skaffa ny mobil (min 2003:a börjar kännas något omodern)

Host, jobbar på det

• Åstadkomma ett arkiv på minst 70 musikinstrument på musik-instrument.se (idag: 23), samt börja annonsera på sidan innan 1 juli

Har skrivit en artikel på ett halvår. Bra start?

• Starta minst ett musik-webbprojekt till

Räknas planer?

• Resa utomlands minst sex gånger

Ser strålande ut. Snart uppe i fem!

• Börja förstå vad tusan vi gör i fysiken och genom det åstadkomma en 5:a (skala 1-7) vid test week i maj

Jobbade så hårt så att det rentav blev en 6:a. Det som däremot inte ingick i planerna var att jag gick raka vägen i motsatt riktning i samtliga resterande ämnen.

• Bli dryg musikanalytiker på heltid och inte bara på musiklektionerna

Jag tror nog att det börjar arta sig.

• Lära mig använda Garageband bra

Host

• Ägna mer tid åt att studera partitur

Beställt in två dyra från sheetmusicplus. Poäng!

• Lära mig förstå vad begreppet tid innebär och halvera antalet sena ankomster

Förstår fortfarande inte. Nästan lite dummare än i vintras faktiskt

• Publicera blogginlägg mer frekvent (2 i veckan är lagom)

Nu blev det besvärligt här …

• Skriva åtminstone fyra artiklar på ämnet Gymnasiet till bloggen tillsammans med Isak Lindqvist, samt få honom att sätta upp samma mål

Två har klarats av på ett halvår!

• Öka snittsömntiden till 6 timmar/arbetsdygn

Största misslyckandet på hela listan. Har gått rakt i fel riktning. Under flera perioder låg sömntiden på under 5 timmar/arbetsdygn

• Börja spela i skollaget i fotboll eller innebandy

Det blev lite fotboll några gånger, men var ju ständigt alldeles för utmattad för att lyckas idrotta.

• Springa minst en gång i veckan

Låt bli mig!

• Gå på opera minst två gånger

En tvättäkta opera och en balett. Nästan så att denna räknas som avklarad redan!

• Lära mig alla gossarnas namn i gosskören

Jajamensan! Som resebloggare blev jag snabbt oslagbar på namn

• Läsa minst tre böcker som inte ingår i någon gymnasiekurs

Nu blev det sådär jobbigt igen.

• Komponera minst fyra musikverk

Hm, ett par orkestreringar. Räknas det?

• Se över potentiella universitet/högskoleutbildningar

Jag har ingen framtid.

• Fundera på att kanske överväga att leta efter ett ordentligt sommarjobb

Absolut! (Det blir inget)

• Skriva klart “1st draft” till IB:s så kallade “extended essay” innan sommarlovets slut för att möjliggöra att ta tag i rollen som producent/vice producent för Goder afton, mitt herrskap 2010.

Löste detta på ett ännu bättre sätt – undvek producentrollen!

• Spela mer efter noter och improvisera mindre på pianot för att någon gång utvecklas i pianospelandet

Är inte listan slut snart?

• Bli mer miljömån och vara noga med källsorteringen

Det beror på vem man frågar. Vänligen fråga inte en miljöpartist

• Smaka leverpastej

Gjort! Fortfarande tämligen motbjudande faktiskt.

Underskatta aldrig en tvålbehållare!

Trots enstaka misslyckanden måste jag erkänna att jag är tämligen nöjd. Men ack, livet jag levt har varit rent ohälsosamt och hjärtat skulle må dåligt av ytterligare ett liknande halvår. Och mår inte kroppen bra kan man åstadkomma de mest fascinerande av otänkbara fadäser. Bland annat har jag under vårens gång lyckats;

1. Blanda ihop två av de mest fundamentala grundkunskaperna inom ekonomi (jämförbart med att, på frågan “Pelle har tre äpplen och Pock har fem äpplen. Hur många äpplen har de tillsammans?” svara “Gröna äpplen”) under ett prov, resulterande i ett provresultat lite sämre än vad Stevie Wonder skulle få på ett syntest.
2. Slå ansiktet i tvålbehållaren på en restaurangtoalett i Barcelona med sådan kraft så att en ansenlig mängd tvål trycktes ut rakt i mitt högra öga, varefter jag knockades till golvet med en ljudlig duns.
3. Glömma alla andra fadäser.

Mycket har nog att göra med det där förbaskade sovandet som ju ska vara så nödvändigt. Nej, nu tänker jag allt erbjuda lite visdomar från en som faktiskt har provat allt!

Det finns gymnasister och andra studerande som sover för lite och som inte förstår att det är fel. Visst, man hinner med kopiöst mycket, men efter en tid inser man att man glömt så pass mycket av det man läst under de senaste månaderna så att ens anteckningar inte tycks bilda ord när man läser dem. För lite är allt under sex timmar/natt.

Det finns också gymnasister som sover för mycket. Känns det som att man behöver mer än åtta timmars sömn är det oftast bara för att man har skämt bort kroppen med det. Man hinner inte med särskilt mycket med dessa vanor och drabbas inte sällan av seghetsattacker under dagen. Det löses på bästa sätt genom att tvinga sig själv att sova lite mindre ett antal nätter i sträck, t.e.x runt sju timmar/natt. Därefter kommer åtta timmar kännas både skönt och lagom! För mycket är allt över åtta timmar/natt.

Det finns gymnasister som sover alldeles lagom länge. Mitt lagom ligger runt 6,5 timmar/natt, den ungefärliga tiden jag sov under höstterminen i ettan. Få trötthetsattackar under dagen, bra resultat trots hyfsat lite plugg, god aptit och träningslust. Lagom länge är individuellt men ligger oftast mellan 6 och 8 timmar/natt, där majoriteten troligtvis ligger mellan 7 och 8.

Under våren märkte jag hur jag kunde förvandlas till en helt ny människa de gånger jag fick sex timmars sömn istället för fem. Nu, varande på semester i England och försökt unna mig lite lathet, inser jag hur kudden känns lockande redan före elva på kvällen. Inget känns särskilt lagom. Och lagom är ju bra, eller?

Min sömnpredikan ni just genomlidit (eller somnat ifrån) är faktiskt baserad på efterklokhet i eftertid – sann efterklokhet. Och nu har du chansen att vara efterklok i förtid, med hjälp av min efterklokhet. Sedan är det upp till dig om du vill helga och lyda den blint, eller fortsätta ännu ett tag med att vara precis så ung och naiv som du …förtjänar att vara, just det!

Konsten att lyckas ligger nog någonstans i att inte vara för efterklok för tidigt.

Visa ord.

/O

Nyss hemkommen från Paris och tillbaka i en gymnasievardag som är sjukare än någonsin. Sitter just nu och kämpar som ett kastspö inför en vecka av övningsprov som egentligen inte betyder någonting för slutbetygen, men desto mer för sommarhumöret. Jag har dessutom råkat ut för en post-reseförkylning och snörvlar och snyter mig som ett lamadjur i en gammal värmepanna. Dock så är denna lilla åkomma betydligt angenämare än den senaste, då jag hade kolossala problem med näsblod. Jajamen, under en period där kunde jag knappt gäspa utan att det började rinna som ett monsunregn.

Ungefär så mycket hann jag klottra ned för nästan två veckor sedan innan den galna gymnasievardagen tog över. Jag är inte post-reseförkyld längre men jag lider fortfarande av samma behov att på allvar få lufta, ska vi säga näsborrarna? och tala lite svensk sjukvård.

Jag hyser ett häftigt förakt gentemot sjukhus, och närhelst jag tänker på de naturellyoghurtsbekladdade väggarna och de illvilliga blodprovsstickorna gulpar jag till och kräks i en buske. Sannerligen var det inte lätt för mig att komma mig för att ringa sjukvårdsmottagningen för att be om en näsborreetsning (ja ni hör hur det låter).

Efter att ha gått igenom 18 steg tillsammans med automatisk dam blir jag lovad en återuppringning, och när den kommer är det en sur tant i luren som inte utstöter mer än en torrt “ditt ärende?”. Trots att det var längesedan tror jag mig kunna återskapa samtalet hyfsat väl:

- Ja hej, ja. Jag heter Oliv…

- Jag vet vad du heter

- Ja hehe förstås, jo det är så att jag har haft stora problem med näsblod under en tid, och…

- Har du blödit i många år?

- (*Vad är det för en j*vla fråga?*) Jo jag har ju alltid haft problem med det

- Men har det varit så att du har blödit mycket varje dag?

- (*Vaf? I många år då eller?*) Mja här om dagen pågick det i nästan en timme

- Ja men har det pågått väldigt länge? Hur länge har det varit riktigt allvarligt?

- (*Tja, en vecka ungefär*) Ja jag har ju knappt kunnat snyta mig alls under året som gått

- Ja men hur länge? Under hur lång tid?

- (*Nu j*vlar!*) Åtminstone fyra år har det varit, ja väldigt plågsamt skulle jag säga

- När blödde du senast?

- (*Igår morse*) En lång stund här för någon timme sedan

- Ja nu är det ju så här att vi utför inte etsningar här utan vill du göra det måste du ringa till Öron, näsa, hals på Akademiska.

- (*Var bor du så jag kan komma och blöda på dina barn?*) Jaha, okej, kan du ge mig numret?

"Kanske får du hjälp"

Föga överraskande möttes jag av en lika sur tant när jag ringde Öron, näsa, hals, men den här gången var jag medveten om att jag åtminstone måste ha förblött för att få min etsning. Efter mina spökhistorier om hur jag färgade ett helt badrum rött med mitt näsblod gav hon med sig och sa att jag fick komma till jourmottagningen. Det var nämligen fullt överallt. Jag tilldelades därmed en jourtid – 15.15 samma dag. Exakt så här fick jag jourtiden beskriven för mig:

- Ja du bör vara på plats 15.15, men du kan få vänta i både två och fyra timmar. Kanske får du hjälp.

De sista fyra orden uttalades med en sorts avsmak, som om hon skarpt önskade att jag inte skulle få hjälp, ja som om hon innerligt ville förlora sig själv i vettlös vredesparoxysm, hemsöka mig och snyta min näsa i sömnen, och sedan skratta rått allteftersom mina lakan färgades med mörkrött blod.

Nästan ännu värre var det när jag kom dit. Med tappra ansträngningar för att hålla humöret uppe trots min förlorade torsdagseftermiddag lunkade jag till kassan och inledde dagens tredje surtantskonversation.

- Hej jag har tid här klockan 15.15.

- Nej det har du inte, du vet inte när du har tid! Det kan ta två timmar eller tre!

Men vad ville kärringen att jag skulle säga egentligen? “Hej jag har jourtid här som börjar klockan 15.15 men själva besökstiden kan bli praktiskt taget när som helst under de närmsta fem timmarna om den ens inträffar idag”?

Klockan 17.53 fick jag komma in och etsa min näsa. Så här mer än tre veckor efteråt har jag blött näsblod en gång, och det varade i tre minuter. Vad ska man säga? Sjukvården i sig är det ju inget större fel på …

Ibland önskar jag att det inte var så fullt överallt hela tiden. Att vi svenskar hade mindre emot varandras närvaro. Att det inte fanns någon egentlig mental (eller moralisk) gräns som förbjuder än att sätta sig bredvid en annan person på bussen om det finns två lediga platser bredvid varandra längst bak. Vi luktar ju oftast inte så illa, eller gör vi det?

För att gå över till lite gladare saker kan jag meddela att jag just överlevt en provvecka och jag har massvis med bra tips till gymnasisten beträffande vad man ska göra för att ställa till det så ordentligt som möjligt för sig under ett prov. Det blir väl kul? Håll koll på Gymnasiebloggen!

/O

Läs paragraf 1, "Lagen om stjärterum", Vett & Etikett

Ingen hava tillåtelse att beträda annan individs, på allmän plats och i besittning taget stjärterum. Ingen hava heller tillåtelse att beträda annan individs svängrum som medföljer i besittning taget stjärterum, och heller inte det svängrum som krävs om individen med anledning av svängning råkat hamna längst ut men ändock inom det svängrum som medföljer i besittning taget stjärterum. Om någon önska beträda det svängrum som krävs om individen med anledningen av svängning råkat hamna längst ut men ändock inom det svängrum som krävs om individen med anledning av svängning råkat hamna längst ut men ändå inom det svängrum som medföljer i besittning taget stjärterum, skall processen involverad genomföras med högsta aktning och med stor respekt gentemot vederbörande.

I praktiken kan denna gyllene regel tillämpas i små, effektiva fraser av olika slag. Till exempel (dessa uttalas naturligtvis aldrig):

“Sitt på något av dina egna två bussäten, din inträngling!”

“Provsitt en annan IKEA-soffgrupp, jag provsitter den här!”

“Ja den här stolen kanske är ledig men den där borta är ännu ledigare!”

Är det inte bara att konstatera? Vi svenskar vill egentligen helst inte veta av varandra. Nu är det här givetvis ett på alla sätt uttjatat kåseritema, men jag känner att några av mina upplevelser under veckan som gått bara måste få luftas. Jag tänker börja på gymnasieskolan och Katedralskolans så kallade “torg”.

“Torget” invigdes detta läsår och var från börjat möblerat med tre rundsoffor, tre soffbord och tre mingelbord. De tre soffborden är nu emellertid borttagna efter det att någon gymnasist kläckte den strålande idén att bränna bordskanterna med cigarettändare tills de stackars borden inte längre var estetiskt tillfredsställande nog för att platsa på torget. Kvar finns dock rundsofforna, med en sisådär 12, 14 dynor (sittplatser) var. Eller är antalet dynor verkligen detsamma som antalet sittplatser? Det beror allt på det. För vad händer om man kommer med sina tre vänner för att sätta sig och avnjuta sitt lunchkaffe och noterar att det sitter två personer i soffa 1, en person i soffa 2, och tre personer i soffa 3? Jag ska erbjuda lite olika svarsalternativ i form av en poll:

Svarade du alternativ 1 … så har du allvarliga problem

Svarade du alternativ 2 … så har du fortfarande en del att lära

Svarade du alternativ 3 … så är du fullt frisk!

I måndags efter mattelektionen sprang jag upp och köpte kaffe i kafét, varefter jag gick till torget och ställde mig vid ett mingelbord för att vänta på mina klasskompisar. När en minut gått tänkte jag att jag lika gärna kunde sätta mig vid den lediga soffan. Jag fick dock inte med mig både kaffe och böcker samtidigt och fick gå i två omgångar. Och ja, det ofattbara inträffade. Under de femton sekunder som gick mellan det att jag lämnat mitt kaffe vid det lilla bordsutrymmet i hörnet av soffan och det att jag hämtade mina böcker, kom ett par andra människor och satte sig på min soffa! En av dem satte sig dessutom bara två (2!) dynor från mitt kaffe. Jag hade förstås inte så mycket annat val än att sätta mig ändå – jag tvingades begå en moraliskt brottslig handling.

De två unga männen som jag satt mig så pass nära fick varsin chock av mitt beteende. Jag hörde hur den närmste kväljde till och jag tror minsann han ådrog sig en liten slempropp i luftstrupen på kuppen. Inte förrän efter tre minuter vågade de prata med varandra, då i form av att en av dem hävde ur sig försiktiga “När börjar vi?”, som för övrigt är gymnasiets vanligaste och absolut dummaste fråga eftersom frågeställaren i 97% av fallen redan vet svaret och egentligen bara vill ha något att säga.

Det allra mest nämnvärda inträffade dock minuten därpå, då några vänner dök upp med korta intervaller. I säkert flera månader har det varit så att jag och polarna tagit en avkopplande stund på torget under just denna tid på måndagar. Säkert varje måndag. Och naturligtvis slängde de alla en blick mot sofforna för att se om någon satt där. Fascinerande nog såg de mig inte. Jag satt vänd mot dem på en soffdyna i mitten av långväggen, hur synlig som helst. Men de såg mig inte. De såg istället tre fulla soffor. Ingen mening med att sätta sig, det är bara att gå vidare!

Så viktig är den gyllene regeln, att ingen någonsin skulle misstänka en annan för att ha brutit mot den. Som ensam brottsling i offrens hage var jag osynlig. Som en ande …

Inom de närmsta dagarna ämnar jag fortsätta på ämnet “det är fullt” i ett nytt inlägg, och delge er anekdoter om hur härligt majsol ler över Akademiska sjukhusets jourmottagningar. Det blir fina fisken!

/O