Gymnasiebloggen

Det finns en gyllene regel. Paragraf 1 i Vett & Etikett, och grunden för alltings välgång.  En stöttepelare som inte får kollapsa, helt enkelt. På ren svenska lyder den ungefär:

Ingen hava tillåtelse att beträda annan individs, på allmän plats och i besittning taget stjärterum. Ingen hava heller tillåtelse att beträda annan individs svängrum som medföljer i besittning taget stjärterum, och heller inte det svängrum som krävs om individen med anledning av svängning råkat hamna längst ut men ändock inom det svängrum som medföljer i besittning taget stjärterum. Om någon önska beträda det svängrum som krävs om individen med anledningen av svängning råkat hamna längst ut men ändock inom det svängrum som krävs om individen med anledning av svängning råkat hamna längst ut men ändå inom det svängrum som medföljer i besittning taget stjärterum, skall processen involverad genomföras med högsta aktning och med stor respekt gentemot vederbörande.

I praktiken kan denna gyllene regel tillämpas i små, effektiva fraser av olika slag. Till exempel (dessa uttalas naturligtvis aldrig):

“Sitt på något av dina egna två bussäten, din inträngling!”

“Provsitt en annan IKEA-soffgrupp, jag provsitter den här!”

“Ja den här stolen kanske är ledig men den där borta är ännu ledigare!”

Är det inte bara att konstatera? Vi svenskar vill egentligen helst inte veta av varandra. Nu är det här givetvis ett på alla sätt uttjatat kåseritema, men jag känner att några av mina upplevelser under veckan som gått bara måste få luftas. Jag tänker börja på gymnasieskolan och Katedralskolans så kallade “torg”.

“Torget” invigdes detta läsår och var från börjat möblerat med tre rundsoffor, tre soffbord och tre mingelbord. De tre soffborden är nu emellertid borttagna efter det att någon gymnasist kläckte den strålande idén att bränna bordskanterna med cigarettändare tills de stackars borden inte längre var estetiskt tillfredsställande nog för att platsa på torget. Kvar finns dock rundsofforna, med en sisådär 12, 14 dynor (sittplatser) var. Eller är antalet dynor verkligen detsamma som antalet sittplatser? Det beror allt på det. För vad händer om man kommer med sina tre vänner för att sätta sig och avnjuta sitt lunchkaffe och noterar att det sitter två personer i soffa 1, en person i soffa 2, och tre personer i soffa 3? Jag ska erbjuda lite olika svarsalternativ i form av en poll:

Svarade du alternativ 1 … så har du allvarliga problem

Svarade du alternativ 2 … så har du fortfarande en del att lära

Svarade du alternativ 3 … så är du fullt frisk!

I måndags efter mattelektionen sprang jag upp och köpte kaffe i kafét, varefter jag gick till torget och ställde mig vid ett mingelbord för att vänta på mina klasskompisar. När en minut gått tänkte jag att jag lika gärna kunde sätta mig vid den lediga soffan. Jag fick dock inte med mig både kaffe och böcker samtidigt och fick gå i två omgångar. Och ja, det ofattbara inträffade. Under de femton sekunder som gick mellan det att jag lämnat mitt kaffe vid det lilla bordsutrymmet i hörnet av soffan och det att jag hämtade mina böcker, kom ett par andra människor och satte sig på min soffa! En av dem satte sig dessutom bara två (2!) dynor från mitt kaffe. Jag hade förstås inte så mycket annat val än att sätta mig ändå – jag tvingades begå en moraliskt brottslig handling.

De två unga männen som jag satt mig så pass nära fick varsin chock av mitt beteende. Jag hörde hur den närmste kväljde till och jag tror minsann han ådrog sig en liten slempropp i luftstrupen på kuppen. Inte förrän efter tre minuter vågade de prata med varandra, då i form av att en av dem hävde ur sig försiktiga “När börjar vi?”, som för övrigt är gymnasiets vanligaste och absolut dummaste fråga eftersom frågeställaren i 97% av fallen redan vet svaret och egentligen bara vill ha något att säga.

Det allra mest nämnvärda inträffade dock minuten därpå, då några vänner dök upp med korta intervaller. I säkert flera månader har det varit så att jag och polarna tagit en avkopplande stund på torget under just denna tid på måndagar. Säkert varje måndag. Och naturligtvis slängde de alla en blick mot sofforna för att se om någon satt där. Fascinerande nog såg de mig inte. Jag satt vänd mot dem på en soffdyna i mitten av långväggen, hur synlig som helst. Men de såg mig inte. De såg istället tre fulla soffor. Ingen mening med att sätta sig, det är bara att gå vidare!

Så viktig är den gyllene regeln, att ingen någonsin skulle misstänka en annan för att ha brutit mot den. Som ensam brottsling i offrens hage var jag osynlig. Som en ande …

Inom de närmsta dagarna ämnar jag fortsätta på ämnet “det är fullt” i ett nytt inlägg, och delge er anekdoter om hur härligt majsol ler över Akademiska sjukhusets jourmottagningar. Det blir fina fisken!

/O

Detta inlägg publicerades 08/05/2010 kl 02:33 och är arkiverat under Universellt. Du kan hänga med i diskussioner kring detta inlägg genom RSS 2.0. Du kan också kommentera, eller nyttja trackback från din egen sida. Inte dåligt, inte dåligt alls!