Gymnasievalet, utvecklingsmelankoli och egen musik

18/01/2010 kl 00:38admin Bli först med att kommentera! »
Håller du på att sluka ditt ansikte av beslutsångest? Läs Gymnasiebloggens artikel!

Håller du på att sluka ditt ansikte av beslutsångest? Läs Gymnasiebloggens artikel!

Nu är det dags, småttingar! Det är dags att välja gymnasium och ni sitter förmodligen och armsvettas ut era hyperventilationer, väntande på att någon ska komma och övertyga er om något. Som ni förstår kan ni inte skicka in er ansökan innan ni läst Gymnasiebloggens artikel om gymnasievalet – det vore helt enkelt inte särskilt klyftigt att missa den.

Väldigt viktigt när det kommer till gymnasievalet är att stå för sina intressen! Om t.ex. du, Jocke, finner de mest innerliga själsliga njutningar i att brodera små fina mönster till en duk så ska du naturligtvis välja BB (Bålandsskolans broderingsprogram) även om bästa polarna Jörre och Peffa tycker att det är det töntigaste som finns.

Själv håller jag ju det inte hemligt att jag är av den åsikten att körsång är det coolaste man kan syssla med och att körsångare i själva verket är lite mer värda än alla andra, men såvitt jag har förstått finns de människor som inte håller med mig. Lider man för mycket av sånt, ja då får man inte många drömmar uppfyllda…

Alldeles för ett par timmar sedan drabbades jag av lusten att på något sätt försöka belägga påståendet på min presentationssida – att jag dessutom är hobbykompositör, men det får bli längre ner, för först måste ni bekantas med begreppet “utvecklingsmelankoli”.

Det tråkiga med att vara människa är att man aldrig riktigt slutar utvecklas. Själv minns jag när jag skrev en uppsats om min PRAO på COOP Forum i Boländerna, Uppsala. Den gjorde megasuccé. Min lärare sa att han knappt sett en bättre uppsats, och både föräldrar och släktingar lovprisade den i höjden. Självklart visste jag vid det laget att jag var ett underbarn utan like och att jag skulle kunna vinna stora pengar på att skicka in min uppsats till en skrivtävling. Valde därför en regional skrivtävling, skrev om lite, och skickade in uppsatsen.

Inte ens brons fick jag!

Först förstod jag ingenting, sedan kom jag på att min uppsats var av det humoristiska slaget och det uppskattas säkert inte av juryn. “Nej, de vill förstås ha en solskensberättelse med smörblommesymbolik och mysiga små känsloskildringar och naturbetraktelser. Ja, och hon jag skickade in berättelsen till hette Ann-Katrin. Det hör man ju direkt att där finns det ingen humor. Ann-Katrin, ha! Definitivt den tråkigaste människan som finns faktiskt. Folk svimmar säkert av tristess och faller handlöst mot marken som skjutna fasaner så fort hon kommer i närheten. Men jag vägrar emigrera till smörblommesymboliken! Jag ska köpa en sådan där fnösktorr dammsugarbakelse på ICA och skicka till henne i symboliskt syfte. Ja då ska hon minsann få se på symbolik! Tråkig som en sågspånsbakelse ska hon känna sig!”

Det här, Ann-Katrin, det här är du!

Det här, Ann-Katrin, det här är du!

För bara ett par veckor sedan städade jag fram min gamla uppsats och läste igenom den. Ingen organisation, ingen som helst uppbyggnad eller grundidé, och egentligen inte särskilt rolig. Det var en 14-årings arbete som min lärare och mina släktingar berömde. Inte mer än så. Man utvecklas onödigt fort faktiskt. Just nu uppskattar jag mina kåserier här på Gymnasiebloggen riktigt mycket, men om ett par tre år sitter jag säkerligen och suckar lika mycket över dem.

Det sker hela tiden! Det som var genialiskt då kanske inte är fullt så genialiskt nu. Kanske känner man som 12-åring sig aningen besvärad när klassens snygging ber om ens msn-adress, och det går upp för en att “lilleskuttssnallastevan@hotmail.com” förmodligen är den dummaste idé man någonsin fått. Ett annat bra exempel är U2:s hit Pride från 1984, som då var Bonos älskling i hans lilla hög av “achievements”. För något år sedan uttryckte han sin ångest över den oerhört fåniga, tunna och ytliga texten han skrev till låten. Och då är ändå Pride en av tidernas största hitlåtar – är det inte lite tragiskt så säg?

Man får nog helt enkelt försöka lära sig att uppskatta det man gjorde då. Det har jag fått öva på ordentligt när jag lyssnat eller läst igenom mina egna gamla musikkompositioner och körarrangemang. Frågan “hur f*n tänkte jag där?” tvingar man ställa sig så ofta att man får sendrag i palmaraponeurosen och små näsblodskollapser. Det gör mig lite ont att allteftersom jag lär mig mer om musikanalys, komposition, instrument osv. kommer jag troligtvis sluta uppskatta även mina nu samtida skapelser.

Men nåde den som slutar sträva! Är mycket stolt över att ha komponerat ett verk för sinfonietta och skickat in det till en nationell tonsättartävling för unga kompositörer (födda 1974 eller senare). Arbetade med förinspelade instrumentljud och satte ihop en ljudfil i ett notprogram. I överlag fungerar det tillvägagångssättet bra, även om man ofta måste svära lite högljutt över att oboen eller klarinetten inte gör som man vill.

Melankoli by oliver.lindman

Tävling: I följande del av partituret (07.00-07.19); namnge det instrument vars stämma (till mitt stora förtret och av någon outgrundlig anledning) har trillat ur noterna. Juryn lär ha haft mycket svårt att förstå varför melodiinstrumentet plötsligt tagits bort mitt i en känslig fras för att återinföras 7 takter senare i en biroll (instrumentet kan utan problem höras i ljudfilen).

melankoli3

Oliver Lindman, 2013: "Hur f*n tänkte jag här?"

I höstas lade jag mina B-språkstudier åt sidan för att kunna börja läsa musik. Och kan man tänka, jag är inte för evigt B-språkförlorad för det! Man är ung även som gymnasist – vill jag läsa språk i framtiden kan jag göra det. Så, Jocke: Lägg Jörre och Peffa åt sidan, du älskar ju att brodera! Valde de en bättre väg kan du ansluta till den i ett senare skede!

/O

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skriv en kommentar!

Vill du ha en profilbild till din kommentar här och till tusentals andra bloggar och forum? Ange din epostadress här och ladda upp en bild!

Optionally add an image (JPEG only)