Gymnasiebloggen

Nej hörni idag tar vi tag i ett lite känsligt ämne på Gymnasiebloggen. Det ska handla om misstänksamhet, människans största berättigade odygd. Misstänksamma är vi alltid, hit och dit och upp och ner. Skolmaten är ett exempel, när den suspekta smaken får en att allvarligt ifrågasätta om den lilla förblötade köttbullen verkligen kommer från en ko. Biluppkörningen är ett annat, när kuggningen som grundades på att man körde med ett hjul i en vattenpöl och inte körde över i den andra filen (där det fanns mötande trafik!) för att undvika pölen, får en att misstänkliggöra Vägverket för fula försök att garantera extrainkomster.

Gamla tanter som frågar “har du en tia?” är ett tredje.

För ett par månader sedan fann jag mig själv utanför Luthagens Livs i Uppsala. Jag var på väg in i butiken för att köpa lunch, vill jag minnas. I vilket fall blev jag besvärad av en kutryggig gammal tant med gråsprängda ögon och en vildvuxen näshårsskog. Hon grinade upp mot mig och visade alla tre tänderna, samtidigt som hon förvred sitt spilloljetorkade anlete i en hård knop. Hon gnisslade ut en fråga till mig, och skvätte ut lite dregel i skägget på kuppen. Den löd: “Har du en tia?”

Jag var otroligt snabb i mitt svar: “Nej, tyvärr har jag inte det”. Jag fortsatte in i butiken och gick med bestämda steg mot frysdiskarna. Utanför citronrånen stannade jag till.

Jo … jag har visst en tia. Jag har två till och med. Två tior är inte så mycket, särskilt inte en. Vad kan man köpa för den? Ett mjölkpaket? Det kanske var just det damen behövde … ett mjölkpaket till sitt brödbak.  Det var ju inte direkt någon mosig A-lagare jag just tryckte ner. En ynka tia, din snåljåp! Vad trodde du? Att hon skulle köpa sprit för din tia? Idiot!

Jag vände mig om för att gå tillbaka och säga att jag visst hade en tia. Min misstänksamhet mot denna gamla oskyldiga dam kändes med ens helt oberättigad. Då fick jag syn på henne genom fönstret. Hon rökte en cigarett. Sotet reste sig mot skyn. Jag vände på klacken och gick lite halvbestämt tillbaka mot frysdiskarna.

Hon hade bara köpt fler cigaretter för pengarna … det är inte bra för henne. Hon köpte dem säkert för sina sista pengar så att hon nu inte har råd med … mjölk till brödbaket. Vad grym jag är! Hon kanske är nybliven änka och behöver cigaretterna som terapi. Men varför ska jag egentligen ge henne pengar? Hon kunde väl ha sagt vad hon behövde dem till? Fast jag gav henne ju inte ens chansen …

Det är svårt, mina vänner, att veta när man bör vara misstänksam och när det är rätt att tro gott om sina medmänniskor. För ett par veckor sedan gjorde jag mitt första köp på Blocket. Jag har nyligen börjat samla på Disneyklassiker på DVD. Härliga filmer, som Snövit, Lejonkungen och Ringaren i Notre-Dame, varuti klingar så vackert musiken. O ja, jag är en stor fan av Disneys filmmusik. Dessvärre är det så att många filmer inte finns att köpa i affärerna längre, utan man får lov att leta efter privatsäljare och se om man kan göra fynd.

Jag fann en ytterst trevlig annons där Tarzan, för länge sedan utgången i butikerna, var till salu för ynka 79 kr. Jag skickade genast iväg ett mail till en Herr R. Jansson i Gävle och frågade om han hade den kvar. Jag fick ett snabbt svar där han förklarade att så var fallet och han gav mig instruktioner om var jag skulle sätta in pengarna. Detta gjorde jag med stor entusiasm och han skrev att han skulle skicka filmen imorgon.

Dagarna efter började jag fundera om jag kanske var lite onödigt snabb. Jag vet ju inte alls vem R. Jansson är! Dessutom erbjöd annonsbilden inget bevis på att han över huvud taget hade någon Tarzan! När det gått en vecka gick jag så långt så att jag skickade honom ett mail och ljög om att filmen var till min lillasyster som snart hade födelsedag och som fullkomligt älskade Disney och det vore bra om den kunde dyka upp snart. Min tanke var förstås att, om han var en bedragare, skulle han känna sig lite ledsen och skicka filmen i alla fall, om han nu ens ägde den (denna handling kändes mycket smartare när jag skickade mailet).

Oavsett vad var han återigen mycket tillmötesgående och svarade att filmen visserligen borde ha kommit, men vi kunde ju vänta ett par dagar till. Om den inte dök upp skulle jag kontakta honom igen och vi skulle försöka lösa det på något sätt. När filmen sedan efter två dagar fortfarande inte hade dykt upp upptäckte jag att annonsen var uppdaterad, men Tarzan var fortfarande till salu! Jag började samtidigt läsa på Blocket om hur viktigt det är att alltid använda Internetgirot för att undvika bedrägerier. Jag insåg samtidigt att vilken internetskurk som helst troligtvis skulle spela lika välvillig och medgörlig för att sedan skylla på postleveransen. På det sättet skulle ingen någonsin anmäla hans annons och han skulle kunna fortsätta i evig tid. Naturligtvis! Och posten i Sverige brukar alltid vara pålitlig, nej det är något skumt med det här!

Med ens var jag så starkt övertygad om att jag blivit lurad att jag skickade ett nytt mail där jag skrev att jag förstod allt! Samtidigt skrev spydigt och försmädligt att han väl i alla fall kunde göra något fint med pengarna, som att bli fadder eller något. Efter ett par timmar fick jag ett argt svar. Han hade visst skickat filmen, helt enkelt missat att skriva att Tarzan var såld, och tyckte att det var lika konstigt som jag att ingen DVD kommit fram. Han erbjöd sig att betala tillbaka pengarna eller skicka en annan film från annonsen eftersom något uppenbarligen gått snett.

Så var det med det. Han har nu skickat ytterligare en film, och jag har fått skämmas över min okänsliga anklagelse. För att stå ut med skammen erbjöd jag mig att i alla fall betala så mycket så att vi skulle förlora lika mycket för postens misstag, men det ville han inte gå med på.

Men det är väl så, att alla inte är lika gedigna och ärliga som Herr R. Jansson i Gävle. Varje dag drar vissa människor nytta av andras godtrogenhet. En av mina kusiner blev exempelvis av med flera tusen då han förhandsbetalade en del av hyran för en lägenhet han sedan aldrig fick hyra. Den skyldige bara höll sig undan, inte mycket att göra.

Men någon gräns måste det finnas! Nästa mustaschprydda gamla dam som vill ha pengar från mig ska jag inte vara det minsta misstänksam mot! Jag ska ge henne det lilla hon vill ha, och sedan muntert promenera vidare och tänka på de läckra vetebullar jag just bidragit till.

/O

Detta inlägg publicerades 02/08/2010 kl 21:46 och är arkiverat under Universellt. Du kan hänga med i diskussioner kring detta inlägg genom RSS 2.0. Du kan också kommentera, eller nyttja trackback från din egen sida. Inte dåligt, inte dåligt alls!