Gymnasiebloggen

Innan själva inlägget sätts igång. Ni har väl inte missat den nya artikeln – att kugga? Nu har ni chansen att anamma all nödvändig kunskap för att misslyckas med att ta körkort!

Nyss hemkommen från Paris och tillbaka i en gymnasievardag som är sjukare än någonsin. Sitter just nu och kämpar som ett kastspö inför en vecka av övningsprov som egentligen inte betyder någonting för slutbetygen, men desto mer för sommarhumöret. Jag har dessutom råkat ut för en post-reseförkylning och snörvlar och snyter mig som ett lamadjur i en gammal värmepanna. Dock så är denna lilla åkomma betydligt angenämare än den senaste, då jag hade kolossala problem med näsblod. Jajamen, under en period där kunde jag knappt gäspa utan att det började rinna som ett monsunregn.

Ungefär så mycket hann jag klottra ned för nästan två veckor sedan innan den galna gymnasievardagen tog över. Jag är inte post-reseförkyld längre men jag lider fortfarande av samma behov att på allvar få lufta, ska vi säga näsborrarna? och tala lite svensk sjukvård.

Jag hyser ett häftigt förakt gentemot sjukhus, och närhelst jag tänker på de naturellyoghurtsbekladdade väggarna och de illvilliga blodprovsstickorna gulpar jag till och kräks i en buske. Sannerligen var det inte lätt för mig att komma mig för att ringa sjukvårdsmottagningen för att be om en näsborreetsning (ja ni hör hur det låter).

Efter att ha gått igenom 18 steg tillsammans med automatisk dam blir jag lovad en återuppringning, och när den kommer är det en sur tant i luren som inte utstöter mer än en torrt “ditt ärende?”. Trots att det var längesedan tror jag mig kunna återskapa samtalet hyfsat väl:

- Ja hej, ja. Jag heter Oliv…

- Jag vet vad du heter

- Ja hehe förstås, jo det är så att jag har haft stora problem med näsblod under en tid, och…

- Har du blödit i många år?

- (*Vad är det för en j*vla fråga?*) Jo jag har ju alltid haft problem med det

- Men har det varit så att du har blödit mycket varje dag?

- (*Vaf? I många år då eller?*) Mja här om dagen pågick det i nästan en timme

- Ja men har det pågått väldigt länge? Hur länge har det varit riktigt allvarligt?

- (*Tja, en vecka ungefär*) Ja jag har ju knappt kunnat snyta mig alls under året som gått

- Ja men hur länge? Under hur lång tid?

- (*Nu j*vlar!*) Åtminstone fyra år har det varit, ja väldigt plågsamt skulle jag säga

- När blödde du senast?

- (*Igår morse*) En lång stund här för någon timme sedan

- Ja nu är det ju så här att vi utför inte etsningar här utan vill du göra det måste du ringa till Öron, näsa, hals på Akademiska.

- (*Var bor du så jag kan komma och blöda på dina barn?*) Jaha, okej, kan du ge mig numret?

Föga överraskande möttes jag av en lika sur tant när jag ringde Öron, näsa, hals, men den här gången var jag medveten om att jag åtminstone måste ha förblött för att få min etsning. Efter mina spökhistorier om hur jag färgade ett helt badrum rött med mitt näsblod gav hon med sig och sa att jag fick komma till jourmottagningen. Det var nämligen fullt överallt. Jag tilldelades därmed en jourtid – 15.15 samma dag. Exakt så här fick jag jourtiden beskriven för mig:

- Ja du bör vara på plats 15.15, men du kan få vänta i både två och fyra timmar. Kanske får du hjälp.

De sista fyra orden uttalades med en sorts avsmak, som om hon skarpt önskade att jag inte skulle få hjälp, ja som om hon innerligt ville förlora sig själv i vettlös vredesparoxysm, hemsöka mig och snyta min näsa i sömnen, och sedan skratta rått allteftersom mina lakan färgades med mörkrött blod.

Nästan ännu värre var det när jag kom dit. Med tappra ansträngningar för att hålla humöret uppe trots min förlorade torsdagseftermiddag lunkade jag till kassan och inledde dagens tredje surtantskonversation.

- Hej jag har tid här klockan 15.15.

- Nej det har du inte, du vet inte när du har tid! Det kan ta två timmar eller tre!

Men vad ville kärringen att jag skulle säga egentligen? “Hej jag har jourtid här som börjar klockan 15.15 men själva besökstiden kan bli praktiskt taget när som helst under de närmsta fem timmarna om den ens inträffar idag”?

Klockan 17.53 fick jag komma in och etsa min näsa. Så här mer än tre veckor efteråt har jag blött näsblod en gång, och det varade i tre minuter. Vad ska man säga? Sjukvården i sig är det ju inget större fel på …

Ibland önskar jag att det inte var så fullt överallt hela tiden. Att vi svenskar hade mindre emot varandras närvaro. Att det inte fanns någon egentlig mental (eller moralisk) gräns som förbjuder än att sätta sig bredvid en annan person på bussen om det finns två lediga platser bredvid varandra längst bak. Vi luktar ju oftast inte så illa, eller gör vi det?

För att gå över till lite gladare saker kan jag meddela att jag just överlevt en provvecka och jag har massvis med bra tips till gymnasisten beträffande vad man ska göra för att ställa till det så ordentligt som möjligt för sig under ett prov. Det blir väl kul? Håll koll på Gymnasiebloggen!

/O

Detta inlägg publicerades 30/05/2010 kl 23:23 och är arkiverat under Universellt. Du kan hänga med i diskussioner kring detta inlägg genom RSS 2.0. Du kan också kommentera, eller nyttja trackback från din egen sida. Inte dåligt, inte dåligt alls!