Gymnasiebloggen

“Har du sökt sommarjobb än, Isak?”  – “Nej, har jag har skrivit EE”

“Isak har du matat katten idag?” – “Nope, har jobbat på min EE hela dagen”

“Isak, varför i h-vete har du tänt eld på garaget, gå och släck det genast!” – “Nepp, EE”

Hursomhelst, det var inte meningen att jag skulle sitta här och redogöra för min oskuld, men nu när ni förlåtit mig ska jag komma till saken.

Det har länge varit min tro, att då jag nådde en viss ålder skulle något särskilt inträffa i mitt liv. Varför jag helt oförmodat väljer att

Someday, someday...

diskutera min kommande medelålderskris, grundar sig i det faktum att jag nyligen blivit 18. Ja, hurra, grattis, hur känns det, köp en bil, stek en pizza, bla bla bla. Nej, jag fiskar inte efter några sympati gratulationer, jag vill helt enklet konstatera att ingenting hände. I många år gick jag förgäves och trodde att det var något litet särskilt med mig, och att detta något, vad det nu var för något, skulle avslöja sig när jag fyllde 18. Ja, visst är jag patetisk. Till exempel hade jag på känn att hela mitt liv varit en tv-serie eller någon slags dokumentärfilm. Om ni har sett den där filmen med Jim Carrey, då hans liv är en tv-serie och allt han gör filmas och sen upptäcker han det och blir ledsen och det är nått med hans morsa och han har en extremt liten bil, om ni har sett den filmen, så vet ni vad jag pratar om. Men inte är mitt liv någon tv-serie! I så fall borde väl jag fått reda på det när jag fyllde 18! Eller hur? Det verkar ju logiskt! Nej, mitt liv bara går. Förmodligen sitter jag på ålderns höst med Herr Döden vid min sida och undrar varför “dom” inte avslöjat att jag var den första klonade människan!?

Om man bara kunde se sig själv i spegeln och säga: “Hej Isak Medelsvensson med fjun på tårna, du är bra, det är inget fel med att inte vara det första exemplaret av en levande organism från Mars“.

Såhär i efterhand inser jag att det nog blev lite för djupa filosofiska frågor för en sen söndagskväll. Kanske är det bara baksmällan från Valborgshelgen som spökar eller rädslan för att bekanta mig med mina kontouppgifter – men nog har Livet bra långa ben ändå.

/I

Detta inlägg publicerades 03/05/2010 kl 00:45 och är arkiverat under Universellt. Du kan hänga med i diskussioner kring detta inlägg genom RSS 2.0. Du kan också kommentera, eller nyttja trackback från din egen sida. Inte dåligt, inte dåligt alls!